Lussefirandet är ursprungligen en midvinterfest och firades på årets längsta natt (midvinternatten).
När man år 1753 bytte kalender från juliansk till gregoriansk, bytte vintersolståndet datum. Lussefirandet blev dock kvar den 13:e.
Under midvinternatten gällde det att hålla sig vaken. Då var allehanda skrömt och oknytt i farten, djuren kunde tala och onda makter drev sitt spel. Det var den natt det gamla året dog och det nya året, och solen, återföddes.
Då utsåg man Lusses brud, där Lusse senare kom att syfta på Lucifer (som egentligen betyder ljusbringaren).
Lusse, liksom Lussekatterna – bullarna med fyra krokar – har koppling till fruktbarhetsgudinnan Freja (som också kallats Lusse) och hennes vagn med fyra hjul som dras av katter.
Eftersom midvinternatten enligt hednisk tradition är en fruktbarhetsrit.
Det hedniska firandet var en festlig tillställning med mycket sprit (jfr lussevaka), och oanständigheter.
Under kristen tid var den som utsågs till Lussebrud ofta någon ogift kvinna med barn, eftersom det sas att den som varit Lussebud inte blev gift …
Kyrkan gjorde sitt bästa för att ”förkristliga” firandet, och importerade ett italienskt helgon med det passande namnet Lucia för att dölja Lussandets mörka och vidlyftiga förflutna.
Lucia var en ung italienska från Syracusa som led martyrdöden 304 för att hon var kristen. Då hade hon själv stuckit ut sina ögon i protest. Hon är därför de synskadades skyddshelgon.
Vår Luciasång är från början en båtsång, skriven i Neapel år 1852.
Att Lucia kommer till sängkanten(!) med kaffe och dopp mitt i natten har att göra med att man skulle hålla sig vaken denna natt, samt med den katolska tidens adventsfasta, som inleddes i gryningen.
Från kalendern: http://www.cs.se/how/calendar/